Vem är jag?

Jag är en blandning av Skåne och Danmark. Kan skånska och kan en hel del danska, även om danskan är lite ringrostig. Försöker alltid att tala danska när jag är i Danmark. Det som är svårt är slangord. Man måste hänga med i språket och det gör jag inte i den omfattning som behövs. När jag bodde i Skåne kunde jag titta på danske TV, men det går ju inte här i Norrland. I somras blev det dock en hel del danska och det var verkligen jättekul.

 

Men när vi var i Nyhavn, Köbenhavn, och vi skulle beställa mat blev jag lite förvånad och irriterad. Kyparen kom fram och sa Hej och jag sa Hej tillbaka och tillade, på danska, att vi ville beställa. Kyparen tittade förvånat på mig och jag frågade om han talade svenska. Han tittade lika långögt på mig igen och sa att om jag ville beställa fick jag tala ENGELSKA. När man vill impa lite för käre T och beställa danske smörrebröd på mitt andra modersmål talar den förbaskade kyparen engelska.

Likaså på Tivoli, vi ville ha en riktigt stor glass, en Tivoli-is med flödebolle. Vi går fram till kiosken, med ett stort utbud av olika glassmaker, och jag börja att beställa, naturligvis på danska. Imp-försökt nr 2. Efter ett par meningar frågar människan i kiosken om vi är svenskar. Jag svarar, jo vi kommer från Sverige. Hon blir jätteglad och börja bubbla på SVENSKA. Men vad trött jag blir! När jag är i Danmark vill jag prata DANSKA och inget annat nedrans språk.

Kan inte danska företagare anställa dansk personal, så att en stackars exil-danska kan få prata sitt andra hemlands ljuva språk. Är det för mycket begärt?