Alla helgons dag - en dag för eftertanke

Vi åkte inte till kyrkogården i år på alla helgons dag. Tre ljus tändes i trädgården i stället. Ljusen kommer att brinna hela helgen. Men tankarna for runt till nära och kära som inte längre finns bland oss. Människor som vi saknar men de finns i våra hjärtan.

Ibland önskar jag att mina barn hade fått träffa alla de människor som funnit runt mig när jag var liten. Även hade jag önskat att käre T hade fått träffa min far och jag fått träffa hans föräldrar. Men det är och förblir en önskan. Man får berätta istället, berätta om hur de var och vad som format mig till den jag är idag, vilka värderingar jag har fått från dem och så vidare.

När det är alla helgons dag brukar jag tänka på en speciell dag när dotter 1 och dotter 2 var små. Jag och flickorna cyklade förbi en kyrkogård och de undrade vad det var för plats. Vi stannade för de ville veta mer. Jag svarade helt sanningsenligt att det är en kyrkogård och att om man dör så hamnar man där. De ville gå in och titta. Vi gick runt bland gravarna och frågorna bara rann ur barnen. Hur blir man död? Vadå grävas ner i jorden? Om man dör när kommer man upp igen? Är det inte mörk där nere? Varför är den graven så liten? Jag försökte svara så sanningsriktigt jag kunde utan att skrämma dem. Men jag såg tvivlet i deras ögon, de trodde  inte mig egentligen, men de lyssnade och tog in. Jag har inte fått flera så ingående frågor om kyrkogårdar sedan den gången. Jag undrar om de kommer ihåg att vi gick på kyrkogården den dagen och om mina svar skrämde dem.

Sista repliken innnan vi lämnade kyrkogården kom från dotter 2. Vi mötte en äldre dam och dottern sa med hög röst "Titta mamma, den där gamla tanten ska snart dö !" Jag sa att man ska inte säga så för då kan de bli ledsna, men dotter 2 bara hoppa vidare på gången. Det var ju sant det hon sagt.